Jag väntar. Och väntar. Det har gått en hel vardag sen det där fuckade jävla samtalet. Men jag hade rätt, eller hur? En helt vanlig jävla vardag har gått. Jag väntar på brev och jag hoppas innerligt att jag får ett brev den här veckan. Känner mig nästan som ett litet barn på julafton som bara väntar på att få öppna alla jävla julklappar. Varför tar det sån tid? Kan inte tiden bestämma sig för att flyttas fram till den dagen brevet kommer, så kan jag läsa det och få veta vad som står? Vi kan spola tillbaka tiden sen igen, bara jag får läsa brevet först.
Det är viktigt för mig. Brevet är lika viktigt som mat just nu. Eller som kaffe, för utan kaffe skulle jag vara en död kossa som legat på marken och ruttnat sen urminnes tider.
Fuck this, nu ska jag sova. Och kanske hoppas att jag får det där jävla brevet imorgon istället...