Jaha, kanske skulle skriva något här också? Bara för ovanlighetens skull alltså.
Jag fick ett brev igår, superduperglad blev jag då! Jag gillar att få dom där breven. Det är som att få sätta sig på avbytarbänken ett tag när jag läser dom. I löööjk it.

Men jag gillar närhet bättre.

Jag håller på att få svåra känslor i min kropp. Är nog nära ett så kallat nervsammanbrott. Jag vet visserligen inte hur ett sånt känns, men om det jag känner ju inte kallas sammanbrott överhuvudtaget så... Då tar jag en väska och lägger mig i den. Jag saknar R så fruktansvärt mycket just nu. Kan det inte bara bli december typ megafort så att jag kan få ha någon att kramas med ibland? Jag saknar ju våra mysnätter, våra små stunder tillsammans. Det blev inte väldigt många, men tillräckligt för att han skulle fastna hos mig. Och jag har fått första brevet. Gosh, höll på att börja gråta när jag läste! Det stod väl inte något speciellt i det så, bara att jag blev så sjukt glad över att få det.
Fyllde i en blankett om besökstillstånd, så det lär väl dröja någon vecka innan jag får veta om jag blivit godkänd att besöka honom. Men det borde inte vara några problem.

Jag fick brev! Igår kom brevet oh jag känner mig alldeles upprymd, lycklig, glad och.. Besviken? Kanske lite bara. Blev väl mest besviken över sanningen, men samtidigt lite glad. Sanningen är alltid bäst att höra, fast den kan göra jävligt ont. I det här fallet gjorde den inte ont någonstans. Egentligen.
Men nu är jag glad och jag är väl glad? Jag är tydligen glad... FÖR JAG HAR FÅTT BREV!

..but it seems I cannot let you go..

Ibland är ungar världens underbaraste små ting. Jag älskar dom här barnen jag är barnvakt åt. Jag älskar min egen son. Men just nu ger dom mig en huvudvärk som inte ens Citodon tar bort.

Jag kan inte låta bli att tänka på dig hela tiden. Du är min Don Juan eller Romeo, men bara i mina tankar. Förbjuden frukt är alltid godast, och du var lite förbjuden. Eller ja, ganska mycket. Fast vi är bara kompisar. Jag tycker bara om dig som kompis, för jag pallar inte mer just nu. Jag vill vänta och se. Någon gång lär det väl växa upp någonting igen, men kanske inte med dig? Gosh, I really miss you.

Jag väntar på brev. Det vet ni. Jag väntar och väntar, men det kommer ju aldrig något. Kan bero på att jag postade brevet till honom i onsdags. Kan ju hända att han inte har fått brevet ännu, dom kanske har såna där postdagar? Jaja, i vilket fall som helst så kommer han ha läst brevet innan fredag om en vecka. Frågan är bara om han kommer svara på det..?

Jag skrev första brevet. Han vågade tydligen inte, så jag skrev det. Postade det igår och var tvungen att springa till brevlådan för att postbilen inte skulle åka iväg. Haha, vilken lyckoträff. Han lär väl få det antingen idag eller imorgon, dom måste ju syna brevet först. Jävla människor.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka. Är så himla van att det alltid står någon bredvid mig och talar om för mig vad jag ska känna, eller iaf vad jag borde känna. Men helt plötsligt försvann den enda människa som verkligen lyckats med att tala om vad jag ska tycka, tänka och känna. Hon bara försvann, sa upp bekantskapen med mig på två röda sekunder och jag klandrar henne inte. Det jag gjorde var nog fel, jag ljög ju för henne. Om en kille, förstår ni den då? En jävla kille ljög jag om, för jag var rädd att förlora min bästa vän. Gosh, nu har jag förlorat henne och det är nu jag tänker: En riktig vän hade stått bakom mig och sagt att hon stöttar mig vad jag än vill, även fast hon inte gillar det. Fast den här jävla vännen gjorde inte det.
Han är tydligen förbjuden frukt, så jävla förbjuden att man säger upp bekantskapen med folk (vänner?).
Jag antar att det verkar som att jag hoppar från kille till kille, men så är det verkligen inte. Jag är kär i kärleken och får väldigt lätt oriktiga känslor för killar som gör rätt. Dom ska le rätt, röra rätt, kramas rätt... Vara rätt helt enkelt. Jag vågar inte ens tänka tanken att jag ska vara kär i den här killen fördetärfelochfultochdåligtochdumt för jag gillar att leva i förnekelselandet - och jag gör det gärna ett tag till. Det har liksom blivit min nya hemstad. Jag trivs som fisken i vattnet.

Jag väntar. Och väntar. Det har gått en hel vardag sen det där fuckade jävla samtalet. Men jag hade rätt, eller hur? En helt vanlig jävla vardag har gått. Jag väntar på brev och jag hoppas innerligt att jag får ett brev den här veckan. Känner mig nästan som ett litet barn på julafton som bara väntar på att få öppna alla jävla julklappar. Varför tar det sån tid? Kan inte tiden bestämma sig för att flyttas fram till den dagen brevet kommer, så kan jag läsa det och få veta vad som står? Vi kan spola tillbaka tiden sen igen, bara jag får läsa brevet först.
Det är viktigt för mig. Brevet är lika viktigt som mat just nu. Eller som kaffe, för utan kaffe skulle jag vara en död kossa som legat på marken och ruttnat sen urminnes tider.
Fuck this, nu ska jag sova. Och kanske hoppas att jag får det där jävla brevet imorgon istället...