Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka. Är så himla van att det alltid står någon bredvid mig och talar om för mig vad jag ska känna, eller iaf vad jag borde känna. Men helt plötsligt försvann den enda människa som verkligen lyckats med att tala om vad jag ska tycka, tänka och känna. Hon bara försvann, sa upp bekantskapen med mig på två röda sekunder och jag klandrar henne inte. Det jag gjorde var nog fel, jag ljög ju för henne. Om en kille, förstår ni den då? En jävla kille ljög jag om, för jag var rädd att förlora min bästa vän. Gosh, nu har jag förlorat henne och det är nu jag tänker: En riktig vän hade stått bakom mig och sagt att hon stöttar mig vad jag än vill, även fast hon inte gillar det. Fast den här jävla vännen gjorde inte det.
Han är tydligen förbjuden frukt, så jävla förbjuden att man säger upp bekantskapen med folk (vänner?).
Jag antar att det verkar som att jag hoppar från kille till kille, men så är det verkligen inte. Jag är kär i kärleken och får väldigt lätt oriktiga känslor för killar som gör rätt. Dom ska le rätt, röra rätt, kramas rätt... Vara rätt helt enkelt. Jag vågar inte ens tänka tanken att jag ska vara kär i den här killen fördetärfelochfultochdåligtochdumt för jag gillar att leva i förnekelselandet - och jag gör det gärna ett tag till. Det har liksom blivit min nya hemstad. Jag trivs som fisken i vattnet.