Shit, alltså! Det tar verkligen på krafterna att ha fyra ungar helt själv. Jag har dock bara haft dom sen klockan fem, det är ju bara tre timmar och jag känner mig redan helt slut. Kevin och Ticke ligger och sover i stora sängen nu, Oliver ligger i Kevins säng och Tindra ligger brevid mig i soffan och tittar på TV. Hon är lugnast av alla, men så är hon ju hela 6 år. Jag ska snart plocka fram lite myspys till oss två, och sen vid nio ungefär är det dags för henne att göra sig i ordning inför nattningen.

Gah, jag är så trött så ag vill bara skrika högt och slå någon riktigt jävla hårt i huvudet. Men jag låter bli, för det är bara jag och Ticke hemma och jag vill inte slå min pluttson.
Egentligen är jag uppe på tok för sent för att jag ska hinna göra allting jag vill göra idag. Jag måste hänga tvätten som ligger i maskinen och helst vill jag hinna tvätta en till. Usch och fy.

Helt seriöst, jag är så jävla trött på Christophers evinnerliga pipande idag. Jag orkar inte lyssna. Nu är det fan såpass att jag nästan lägger ut annonsen på Blockets bytesmarknad och ber om en lägenhet i centrala Jakobsberg istället för honom. Han bara tjatar och gnäller och vill inte göra si, han ska inte göra så. Han vill inte duscha bort bajset för det gör ont? Det gör inte ont att duscha bort bajset, det gör ont om det där äckliga jävla bajset sitter för länge i rumpan - och det har det inte gjort. Jävla skit (bokstavligt talat).
Och dessutom saknar jag R och hans söta vänskap. Kul jul att jag ens vet när jag får träffa honom igen? Jag vet inte ens om människan har fått mitt brev ännu... Hade det varit en vanlig människa som bott på ett vanligt ställe hade människan haft brevet igår vid lunchtid ungefär, men det är ju ingenting jag kan räkna med nu.

Men jag saknar honom och jag vet inte om jag orkar bära allt det här själv länge till...


Och ja, jag älskar min son. Jag avgudar min son. Men ibland. Blir. Det. För. Mycket.
PÅTOKFÖRMYCKET!

Usch och fy, känner mig inte alls pigg på att vara uppe ett tag till, men jag vill gärna se att tjejerna kommer hem ordentligt.. Dessutom väntar jag på cheeseburgare från McDonald's, så jag kan nog hålla mig vaken en liten stund till. Dennis är så snäll!
Nu tror jag att han kommer, för det prasslar i hallen. Yeey!

Jag skrev första brevet. Han vågade tydligen inte, så jag skrev det. Postade det igår och var tvungen att springa till brevlådan för att postbilen inte skulle åka iväg. Haha, vilken lyckoträff. Han lär väl få det antingen idag eller imorgon, dom måste ju syna brevet först. Jävla människor.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka. Är så himla van att det alltid står någon bredvid mig och talar om för mig vad jag ska känna, eller iaf vad jag borde känna. Men helt plötsligt försvann den enda människa som verkligen lyckats med att tala om vad jag ska tycka, tänka och känna. Hon bara försvann, sa upp bekantskapen med mig på två röda sekunder och jag klandrar henne inte. Det jag gjorde var nog fel, jag ljög ju för henne. Om en kille, förstår ni den då? En jävla kille ljög jag om, för jag var rädd att förlora min bästa vän. Gosh, nu har jag förlorat henne och det är nu jag tänker: En riktig vän hade stått bakom mig och sagt att hon stöttar mig vad jag än vill, även fast hon inte gillar det. Fast den här jävla vännen gjorde inte det.
Han är tydligen förbjuden frukt, så jävla förbjuden att man säger upp bekantskapen med folk (vänner?).
Jag antar att det verkar som att jag hoppar från kille till kille, men så är det verkligen inte. Jag är kär i kärleken och får väldigt lätt oriktiga känslor för killar som gör rätt. Dom ska le rätt, röra rätt, kramas rätt... Vara rätt helt enkelt. Jag vågar inte ens tänka tanken att jag ska vara kär i den här killen fördetärfelochfultochdåligtochdumt för jag gillar att leva i förnekelselandet - och jag gör det gärna ett tag till. Det har liksom blivit min nya hemstad. Jag trivs som fisken i vattnet.

Jag väntar. Och väntar. Det har gått en hel vardag sen det där fuckade jävla samtalet. Men jag hade rätt, eller hur? En helt vanlig jävla vardag har gått. Jag väntar på brev och jag hoppas innerligt att jag får ett brev den här veckan. Känner mig nästan som ett litet barn på julafton som bara väntar på att få öppna alla jävla julklappar. Varför tar det sån tid? Kan inte tiden bestämma sig för att flyttas fram till den dagen brevet kommer, så kan jag läsa det och få veta vad som står? Vi kan spola tillbaka tiden sen igen, bara jag får läsa brevet först.
Det är viktigt för mig. Brevet är lika viktigt som mat just nu. Eller som kaffe, för utan kaffe skulle jag vara en död kossa som legat på marken och ruttnat sen urminnes tider.
Fuck this, nu ska jag sova. Och kanske hoppas att jag får det där jävla brevet imorgon istället...