Gah, jag är så trött så ag vill bara skrika högt och slå någon riktigt jävla hårt i huvudet. Men jag låter bli, för det är bara jag och Ticke hemma och jag vill inte slå min pluttson.
Egentligen är jag uppe på tok för sent för att jag ska hinna göra allting jag vill göra idag. Jag måste hänga tvätten som ligger i maskinen och helst vill jag hinna tvätta en till. Usch och fy.

Helt seriöst, jag är så jävla trött på Christophers evinnerliga pipande idag. Jag orkar inte lyssna. Nu är det fan såpass att jag nästan lägger ut annonsen på Blockets bytesmarknad och ber om en lägenhet i centrala Jakobsberg istället för honom. Han bara tjatar och gnäller och vill inte göra si, han ska inte göra så. Han vill inte duscha bort bajset för det gör ont? Det gör inte ont att duscha bort bajset, det gör ont om det där äckliga jävla bajset sitter för länge i rumpan - och det har det inte gjort. Jävla skit (bokstavligt talat).
Och dessutom saknar jag R och hans söta vänskap. Kul jul att jag ens vet när jag får träffa honom igen? Jag vet inte ens om människan har fått mitt brev ännu... Hade det varit en vanlig människa som bott på ett vanligt ställe hade människan haft brevet igår vid lunchtid ungefär, men det är ju ingenting jag kan räkna med nu.

Men jag saknar honom och jag vet inte om jag orkar bära allt det här själv länge till...


Och ja, jag älskar min son. Jag avgudar min son. Men ibland. Blir. Det. För. Mycket.
PÅTOKFÖRMYCKET!